En vanlig tisdag i januari, snön har vräkt ner de sista dagarna, så jag och traktorn har flyttat snö under morgontimmarna. Jag är inte alls lika bra som Stefan att skotta snö med traktor. Men han och Maxine är i Björnrike och lägger golv. Så man gör så gott man kan och jag körde inte sönder några vitala delar av fastigheten. :-) .
Efter det skulle fölmärrarna ut i hagen efter att varit inne några timmar o ätit kraftfoder och sovit. Först ut går jag med Smilla, sedan går jag ut med Flingan och därefter med Gullan. Precis när jag skall till att släppa henne ser jag att Smilla ligger på rygg, alldeles stilla. Har ni någon aning om vilka tankar som rusar som ett jetplan genom mitt stackars huvud. Släpper Gullan och springer i djupsnön vrålande på Smilla. Varför vet jag inte riktigt! Väl framme ser jag att hon ligger i nedförsbacke med huvudet nedåt och benen i vädret. Hon har antagligen rullat sig o inte tagit sig upp eftersom snön packade till sig runt henne! Jag kröp på alla fyra runt hästen och skrapade snö, utan en tanke på fyra ben och 700 kg häst. Försökte ringa på hjälp, men visste inte vart jag skulle ringa! Ringde Stefan (dum som ett spån) och sedan ringde jag Annika Sjökvist, grannen som lovade komma o hjälpa. Efter snöskrapet och massa uppmaningar till att hon skulle försöka lossade jag alla spännen på täcket, för att göra det lättare för henne. Efter cirka 20 minuter, då både Gullan med hjälpa av hovarna och Flingan snusande på mulen, och Annika precis kommer , samlar Smilla nya krafter tar i och lyckas komma på fötter...tar ett skutt och springer upp till maten!! Hon glömmer allt så fort hon kommer upp, medans jag får huvudvärk efter adrenalinkicken. Men i allafall, vilken tur att jag var hemma.
Och inga lamm har fötts, vi som trodde dom i vanlig ordning skulle komma till juldagen.
